Sorg, sorg, sorg... Vilken sorg jag känner just nu i detta ögonblick. För fyra dagar sedan påbörjade jag min efterlängtade läsning av den sista boken i Arvtagar- serien, om Eragon och draken Saphira, och deras kamp mot Imperiet. 

Nu, fyra dagar och 900 sidor senare är det över, och jag vet inte hur jag ska reagera. Jag är glad, för denna serie är den bästa litteraturen jag har läst och förmodligen kommer att läsa, men det är inte bara det. Böckerna har varit min tillflyktsort när jag behöver tröst, och min egen värld när jag behövde den som mest. I fem år har jag följt karaktärerna i böckerna, och det känns som om alla har blivit en del av mig på ett personligt plan. Det är svårt för mig att smälta att det är över nu. På riktigt. Men även om äventyret nu är slut, kommer jag alltid komma i håg det, och alla personligheter i det. Och jag ser mig själv i framtiden läsa om dessa underbara, hjärteknipande, spännande och tårfyllda äventyr på fyra böcker och ca 3000 sidor.

Det började med Eragon, och slutade med Arvtagaren. Eragon, Den Äldste, Brisingr och Arvtagaren, så lyder böckernas ordning. Lägg det på minnet, för du måste läsa detta. Inga böcker har någonsin berört mig så djupt.
Trots att allt utspelar sig i en fantasivärld för länge sedan, är en av anledningarna till att jag har blivit så berörd att jag faktiskt känner igen mig. Eragons plågor, val och kval, väg och öde är inte bara hans egna, utan det är även läsarens, mitt.

Det är med tungt hjärta jag säger farväl till alla vänner i landet Alagaësia, men det är på återseende.

Eragon, Saphira, Arya, Roran, Nasuada, Murtagh, Orik, Angela, Solembum & Fírnen- för att nämna några.

Atra du evarínya ono varda