En tanke
När jag var mindre, brukade jag tro att det inte gick att dö. Långa nätter när jag låg sömnlös med mina sovande föräldrar i sängen bredvid, brukade jag ha samma återkommande vakendröm. Jag föll ner för en klippa, och precis innan jag slog i marken brukade jag rycka till i min säng och försöka föreställa mig vad som hände efter det. Vad var det egentligen som hände sen? Det var bara bortom min fattningsförmåga, och det är det fortfarande. Jag kommer i håg den drömmen så väl. Jag stod på klippan med mitt korta, lockiga och blonda hår svajande i den varma sommarbrisen, samtidigt som den lysande solen värmde mina bruna och knubbiga småbarnsarmar. Med ens och utan förvarning slog det milda vädret om till en rasande storm, och en stark virvelvind sköts ner från den blixtrande och grå himlen, och kastade mig över kanten och ner för stupet.
Jag brukade tro att det där skrämmande ögonblicket innan döden, det där ögonblicket när livet passerar revy, det där ögonblicket innan jag träffade marken, skulle vara ögonblicket då allt bara upphörde existera och en skyddande ängel skulle ta emot mig och sätta ner mig på marken med varsamma armar. Oskadd. Ängeln var aldrig i form av en ängel, jag vet inte ens varför jag benämner det som en ängel, men det var som om någonting osynligt saktade ner mitt fall likt en enorm och mjuk stötdämpare.
Just då kunde jag inte bara förstå att allt plötsligt bara kan ta slut, att allt kan bli svart. Jag vill fortfarande inte tro det, men det är sanningen. Allt har sitt slut, och alla ska vi den vägen vandra.
Många ställer frågan "varför älska när allt i slutändan ändå kommer tas ifrån en?". Jag tror att om allt varade för evigt skulle det förlora sitt sanna värde. Det är bara det flyktiga och ej bestående som vi till fullo kan uppskatta, och faktumet att allt kommer ta slut får oss att ta vara på det vi har just nu. Som våra vänner. Som våra familjer. Som glädje. Som kärlek.
Människor kommer att försvinna ur ditt liv, men minnena som består kommer alltid vara med dig.
Allt du har jobbat för och det du älskar kan tas i från dig på bråkdelen av en sekund, du vet aldrig vad som väntar, i dag eller i morgon.
Så lev nu, och uppskatta det du har. Innan det är för sent.
Inheritance
Sorg, sorg, sorg... Vilken sorg jag känner just nu i detta ögonblick. För fyra dagar sedan påbörjade jag min efterlängtade läsning av den sista boken i Arvtagar- serien, om Eragon och draken Saphira, och deras kamp mot Imperiet.
Nu, fyra dagar och 900 sidor senare är det över, och jag vet inte hur jag ska reagera. Jag är glad, för denna serie är den bästa litteraturen jag har läst och förmodligen kommer att läsa, men det är inte bara det. Böckerna har varit min tillflyktsort när jag behöver tröst, och min egen värld när jag behövde den som mest. I fem år har jag följt karaktärerna i böckerna, och det känns som om alla har blivit en del av mig på ett personligt plan. Det är svårt för mig att smälta att det är över nu. På riktigt. Men även om äventyret nu är slut, kommer jag alltid komma i håg det, och alla personligheter i det. Och jag ser mig själv i framtiden läsa om dessa underbara, hjärteknipande, spännande och tårfyllda äventyr på fyra böcker och ca 3000 sidor.
Det började med Eragon, och slutade med Arvtagaren. Eragon, Den Äldste, Brisingr och Arvtagaren, så lyder böckernas ordning. Lägg det på minnet, för du måste läsa detta. Inga böcker har någonsin berört mig så djupt.
Trots att allt utspelar sig i en fantasivärld för länge sedan, är en av anledningarna till att jag har blivit så berörd att jag faktiskt känner igen mig. Eragons plågor, val och kval, väg och öde är inte bara hans egna, utan det är även läsarens, mitt.
Det är med tungt hjärta jag säger farväl till alla vänner i landet Alagaësia, men det är på återseende.
Eragon, Saphira, Arya, Roran, Nasuada, Murtagh, Orik, Angela, Solembum & Fírnen- för att nämna några.
Atra du evarínya ono varda
Nu, fyra dagar och 900 sidor senare är det över, och jag vet inte hur jag ska reagera. Jag är glad, för denna serie är den bästa litteraturen jag har läst och förmodligen kommer att läsa, men det är inte bara det. Böckerna har varit min tillflyktsort när jag behöver tröst, och min egen värld när jag behövde den som mest. I fem år har jag följt karaktärerna i böckerna, och det känns som om alla har blivit en del av mig på ett personligt plan. Det är svårt för mig att smälta att det är över nu. På riktigt. Men även om äventyret nu är slut, kommer jag alltid komma i håg det, och alla personligheter i det. Och jag ser mig själv i framtiden läsa om dessa underbara, hjärteknipande, spännande och tårfyllda äventyr på fyra böcker och ca 3000 sidor.
Det började med Eragon, och slutade med Arvtagaren. Eragon, Den Äldste, Brisingr och Arvtagaren, så lyder böckernas ordning. Lägg det på minnet, för du måste läsa detta. Inga böcker har någonsin berört mig så djupt.
Trots att allt utspelar sig i en fantasivärld för länge sedan, är en av anledningarna till att jag har blivit så berörd att jag faktiskt känner igen mig. Eragons plågor, val och kval, väg och öde är inte bara hans egna, utan det är även läsarens, mitt.
Det är med tungt hjärta jag säger farväl till alla vänner i landet Alagaësia, men det är på återseende.
Eragon, Saphira, Arya, Roran, Nasuada, Murtagh, Orik, Angela, Solembum & Fírnen- för att nämna några.
Atra du evarínya ono varda
