Just i dag känner jag att jag skulle vilja sjunka genom marken. Jag känner både pinsamhet, ledsamhet och ilska. Wtf allt på samma gång. Gud jag är så ovan vid det här.

Jag känner mig oduglig och hopplös och vill säga en enda sak som bara vägrar lämna huvudet och sägas högt. Varför? Jag kanske verkar nonchalant men jag bryr mig mer än någonsin. Det är mitt sätt att hantera det. Jag bryr mig, jag bryr mig jävligt mycket.

Varför kan inte allt vara så lätt, varför kan inte jag vara modig.?

Sen när lämnade virvelvindar öknen och tryckte sig in i huvudet på folk..?